Att våga stå på sig och lita på sin magkänsla är inte alltid det lättaste för varken sig själv eller för andra människor i ens omgivning.

Under denna extremt långa tid med allt som har med Olgas operationer, rehabilitering och veterinärbesök att göra så har jag verkligen försökt göra allt jag kan och välja de bästa inom allt för Olga. Trots andras negativa åsikter.

Men människor ska Alltid(!) ifrågesätta ens val först, istället för att stötta och finnas där. Jag tror, eller jag vet att jag känner min hund bäst. Jag ser vad som sker med henne varje dag och inte. Men när folk inte tror på det man säger, så blir man otroligt besviken, ledsen och stött.

Jag har fått höra så otroligt mycket skit det senaste året efter allt som hänt mig och Olga. Skit om mig, om oss, om vad jag valt att göra eller inte göra. Blev ifrågasatt utav en veterinär, som sägs vara en av de bästa. Lennart Sjöström, jag tackar honom för de bra operationer han gjorde på Olgas armbågar men där tar det stopp. Han behandlade mig som en påse hundskit sista gången jag var där. Han kränkte mina ord. Han trodde inte på vad jag berättade om MIN hund som JAG ser varje dag och lever med. Det jag berättade sa han att det var omöjligt, att hon var nu frisk. Ack så fel han hade!

Jag är otroligt glad att jag lämnade Strömsholm och faktiskt bytte ortoped till den jag velat ha från första början. Sophie Gäfvert!
Men när jag berättade för många i min närhet, de som skulle stötta, så fick jag hårda ord emot mig. Att jag sagt ifrån emot hans ord och kunskap som ortoped.

Har även fått höra utav många, mer än man tror, att
"är det inte dags att ta bort henne?", "Räcker det inte nu?", "varför omplacerar du henne inte?"...

Jag skulle aldrig, aldrig någonsin utsätta min hund för något som jag inte tror på. Hade veterinärer, ortopeder och alla sagt att hennes chans att bli bra var otroligt dålig och de avrått, ja då är det en annan femma. Men dessa operationer Olga gjort ska ändå vara en "bra prognos" med bra förutsättningar sen att vi fått bakslag och annat skit under tiden hör ju till ett annat kapitel.

Varför skulle jag omplacera min hund, som en del har sagt förstår jag verkligen inte. Varför skulle jag?! För att hon kanske inte håller måttet? För att hon kanske inte kan bli en elithund? Sooo fucking what? Olga är ändå min finaste tjej, min hund. Mitt liv och oavsett om vi aldrig kan tävla eller träna allt vi skulle vilja så skulle jag aldrig tänka mig att varken omplacera eller avliva henne. Så ni som frågat, sluta fråga!!
Nu kan vi träna en hel del, vi kommer kunna tävla och hon kommer ha ett aktivt liv ändå. Kanske kortare liv än vanligt vi får se. Men vi lever aktivt så mycket vi kan. Och jag får ha henne i mitt liv, det är den bästa gåvan någonsin. Att hon lever! <3

Det finns otroligt få riktiga anledningar för att omplacera en hund i mina ögon. Riktigt få anledningar... Tyvärr omplaceras allt för många hundar av ingen riktig anledning. Hemskt.

Trots allt skit, alla hårda kränkande ord, alla "slag" vi fått under denna resa, så många som svikit som jag inte trodde, så är jag fruktansvärt glad att jag följde och följer MIN väg, MIN magkänsla. Det har varit otroligt tufft psykiskt, de sänkte mig nästan till botten. Men, vi klarar oss själva, behöver inga andra som vill oss illa. Vi håller oss till de som verkligen betyder något. I don't care about you. I'm moving on. Bye.

Våga säga ifrån, våga stå på dig, våga var dig själv. Håll huvudet högt och blicken framåt. Gå emot strömmen om det är vad som krävs!
Kämpa!

Från början....

.... Till slut, ska de vara vi! <3