Jag har levt i tjugofem år, och sen grundskolan har jag haft otrolig dålig självkänsla och självförtroende. Jag var väldigt blyg som liten. Framåt 7-8an i grundskolan började jag säga ifrån när pojkarna var elaka på raster eller lektioner. Mobbing. Kränkningar. Slag. Jag lärde mig säga ifrån. Ta tillbaka kontrollen. Men klart saker kan sätta spår. Men man får lära sig gå förbi spåren, att inte se tillbaka.

Att sen komma in på Djurgymnasiet var en riktig boost för mig. Fick riktigt bra vänner och hittade även min bästa vän Rebecca! Vi var ett gäng på 12 tjejer som umgicks varje dag och så ofta vi kunde utanför. Från gymnasiet har jag några av de närmaste kvar! Helt underbart. Självkänslan och självförtroendet vart klart bättre i gymnasiet. Både inom hund och för mig själv.

Sen vet jag inte vad som hände. Inom egen hundträning och att lära ut så tror jag inte alltid på mig själv. Jag tänker för mycket och undrar alltid 'vad ska den personen tycka'. Jag har alltid haft svårt för att träna enskilt inför andra, att någon eller några kollar endast på mig och min hund. Jag får inre panik. Tycker det är fruktansvärt jobbigt. När jag träffade Elisa höll jag på skita ner mig när hon skulle kommendera eller bara kolla på när jag tränade haha. Jag är tryggare nu i hennes sällskap, men kan ändå känna prestigeångest, stressen att jag inte är tillräckligt bra, att vi ska göra något riktigt tokigt! (So what?! Egentligen!). Eller att jag inte kan ge förslag eller hjälp till andra som tränar.

Men sen finns det även andra som jag ser som nära vänner som jag INTE kan köra framför utan att vara pissigt nervös. Fast det är mina vänner. Nära vänner. Ändå nervöst!

Jag brukar ofta säga till andra att inte jämföra sig själv och sin hund med andra ekipage. För alla har olika förutsättningar, alla har olika liv, olika tid och olika sätt. MEN ändå gör jag samma misstag själv  -och jämför!
Ofta, mycket och om olika saker.

Jag Vill också ha tävlat i LK1 med Olga. Vill köra vår debut. I alla fall kunna träna min hund så mycket som man vill och hunden vill. Ja vill också köra kickbike mm. Och jag VET att vi haft miljoners bakslag och klossar som bromsat oss. En hund som inte har samma förutsättningar som andra. Vi försöker och vi kommer komma framåt, för de gör vi, hela tiden, även om vi tar ett steg bak ibland, så tar vi två fram! Men ändå vill man kunna ha det där "hundlivet" där man tränar, lever livet i skogen och kan göra vad som helst. Vill slippa ha "fixar hon detta utan att bli halt?" I skallen inom allt vi gör. Jag jämför, massor. Fast jag vet att jag INTE SKA!! Nackdelen med Facebook, instagram, bloggar - den sociala median. Man kan jämföra överallt.

Lilla Hyzz, 4,5 mån. I mina tankar hade jag en plan. Vi har inte alls gjort allt. Han är med mycket, överallt där han får. Han kan inte skillnaden på sitt och ligg ännu. Han kan sitt. Han kan ligg med handtecken. Han kan klossen, men inte 100% på ingångar mm. Han SKULLE kunnat massor om jag gjorde en bättre plan för honom, och träna små pass varje dag. Men de gör vi inte alltid. Och jag jämför ändå. Andras valpar som kan mycket. Samtidigt intalar jag mig att han är just det - EN VALP! Man behöver inte ha bråttom. Vi har olika liv. Men ändå skär det. Inombords. Ångest, stress, panik, självförtroendet. Duger jag?
Varför dessa jävla tankar, jag har två super glada hundar!

Livet är en bergodalbana. Hold on. Skratta, gråt, skrik, åk banan igen, kör om, men håll i dig. Livet går upp och ner men man stannar alltid på plan mark innan man går av!

Försöker intala mig själv, att vi lyckas varje dag, med något litet. Ett litet steg i rätt riktning. Vad som helst som är positivt. Hyzz är en valp, vi kommer framåt ändå. Olga är 'under rehab' och vi jobbar oss framåt. Vi lever, vi har varandra. VI MÅR BRA!

Jag ÄR bra! Jag har två fantastiska hundar. Jag ger dem tak över huvudet, mat, vatten, KÄRLEK! Jag skulle gå genom eld för dem. Så vad gör de egentligen, att vi är i olika stadier. Ingenting. Fuck off stupid minds! Vi levererar på vårt sätt.

Intala mig själv:
Sluta jämför. Sluta ser ner på dig själv. Du är BRA!

Fuck off.

 

Linda

2 november 2014 13:13

Jag känner igen mig så väl! Och det är så otroligt orättvist, både mot sig själv och den lilla valpen som gör så gott hon/han kan. Vi gör så gott vi kan och tar oss framåt, alla utifrån våra egna förutsättningar :) vi får öva oss på varandra att inte ha prestationsångest kanske helt enkelt?

Emmelie Larsson

3 november 2014 07:11

Ja alltså jag klagar inget på vad Hyzz gör. Han är Fantstiskt duktig när vi tränar. Så inget är hundarnas fel. Endast mina hjärnspöken! ^^

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tänk att denna kille snart fyller 4 år. Vad tiden går fort fram! Nu har spårsäsongen dragit igång lite mer då snön börjat försvinna rejält och nästan helt på många ängar! Hur underbart! Alla bilder fotade av Josefine Malmström ...

Zathungens Hyzz har genomfört MT med godkänt resultat och har nu rätt till titeln KORAD! Exteriören körde vi i somras och godkända även där. Så roligt!! Hyzzens visuella protkoll läggs in nedan. Annars får ni kolla på hunddata! __________...

MinifinderAtto ®Vi har testat denna smidiga och enkla lilla gps-sändare för husdjur ett tag nu, den är från Minifinder.se ! Den följer enkelt med på våra promenader i skog och mark och är väldigt smidig!Minifinder Atto är kopplad till en app i tele...

Förra veckan blev den "lilla" kelpiepojken 2år. Jösses så tiden gått fort. Känns som jag hämtade honom för några veckor sedan. 14 juni 2014 föddes den lilla Zathungen. Han är verkligen en rolig pojke. Vi förstår varandra bättre och bättre för var...

Hyzzen älskar verkligen att simma i poolen nu. Helt lyrisk varje gång vi kommer dit. Just nu simmar han 2ggr i veckan då Olga har paus. Annars simmar han vanligen 1 gång i veckan. Så fort vi kommer in på simmet så springer han fram till hyllan dä...